sweabyswe

Har en bekant aom inte mår så bra, kanske aldrig har mått rikttigt 100. Men vad vet jag, det är bara som jag förstått det och behöver inte alls vara sanningen.

 

Den här personen kämpar fruktansvärt med ångest och dålig självkänsla och gjort under en längre tid.

Jag  brukar ibland försöka uppmuntra denne genom att dela med mig om något tips jag hört/läst och mina egna erfarenheter utav "samma problem"

Igår var en sådan dag, jag tänkte att denne kanske skulle ha hjälp utav en bok som soffan gav mig. Jag tänker att det är den sortens "terapi" som kanske kan ta henne en bit på vägen och ändra inställningen.

 

Vänligen förstå att jag inte har tvingat på något utan bara gett ett lätt tips på vad som funkat/hjälpt mig.

Jag är tyvärr sån, när jag ser att någon mår dåligt så vill jag gärna hjälpa och visa mitt perspektiv uitfrån. Jag vet att det hjälper för mig så varför skulle det vara totalt värdelöst för någon annan.

 

I alla fall, den här personen har en bekant/nära vän/kompis (ja jag vet inte riktigt deras relation) som under gårdagen också uppmuntrade denne.

Men jag vet inte om jag kan tycka att det är uppmuntran det som skrevs, jag tyckte mest att det var väldigt defensivt och tipsen som gavs kanske inte var till denne personens bästa.

 

T ex. så delade jag med mig av en sak som jag läst i den bok som jag har, något som jag tror verkligen fungerar.

Den här "vännen" tyckte då att man ska inte ta åt sig av andras åsikter och erfarenheter utan bara lyssna till doktorer och terapueter/psykologer för sitt eget bästa.

 

Jag kan direkt säga att jag inte håller med. Jag menar, dessa läkarutbildade personer har ju också åsikter och erfarenheter som dom delar med sig av.

Sen får man ju såklart se skillnad på en åsikt som inte är hjälpande och en åsikt som kanske får en att tänka till.

Och sen när var det fel att lyssna på andras erfarenheter?

Det måste väl vara de bästa råden man kan få eller?

 

Bara för att det hänt en person betyder det ju såklart inte att det är så fär alla, men av erfarenhet vet man hur det kan gå.

 

Hänger ni med?

 

Ja, my point was att jag tycker att det är fel av en vän att säga så. Lite som att säga åt folk att hålla sig borta, för ingen vet hur det känns att må så dåligt och ingen ska komma och säga åt mig hur jag ska göra för jag gör det bäst själv utan hjälp. Eller att vi som mår så här dåligt mår bäst av att hjälpa varandra.

 

Ja jag ville bara reflektera lite över situationen igår

 

 

 

Så blir det alltid när folk åker hem, men lite extra med bästa vänner.

Allt går tillbaka till vardagen så fort, det känns inte som lördag idag. Jag har söndag och det känns som om det regnar ute men det är strålande sol.

Ibland känns det som om man vart lämnad kvar, men så är det ju inte men samma känsla kommer och hälsar på ibland.

 

Sånna här dagar önskar jag att vi bodde hemma, då hade jag aldrig behövt säga hej då var 4: eller 6:e månad.

Hade alltid haft någon att träffa på stan efter jobbet för en fika eller hitta på något kul på helgerna.

 

Men så ser det inte ut idag, utan nu är det samma gamla vanliga som alltid och vänner träffar jag oftast bara under kontorstid.

 

Hemma hade jag nog haft ett mer socialt liv, varför jag inte har det här vet jag inte.

Jag tror att om mna inte umgås med folk på ett tag så avskärmar man sig från mycket socialt.

Man blir för lat och väljer att stanna hemma.

 

Jag vet att jag blir sån och det tar lite tid att ta sig ur det där, men det går.

 

Nej, nu ska jag inte sitta här och vara ledsen och känna mig övrgiven. Man får helt enkelt se tillbaka på veckan som gått och njuta av minnet så länge det går.

 

---

Besos