sweabyswe

Ja det tycker jag allt.

Tänk att ett företag kan ändras så mycket på bara 4 månader, eller snarare folket som jobbar där. Troligast har det varit såhär hela tiden men man har inte sett det.

Jag inser mer och mer att de högre uppsatta på mitt kontor, i mitt team är pajaser. Eller så kanske dom bara inte vet hur dom ska behandla folk eller en situation korrekt.

 

Jag tänker inte gå in på personer men ibland blir man mörkrädd. Jag undrar vad våran CEO skulle tycka om hur saker och ting sköts inom företaget.

Hade det varit jag så hade jag kallat till krismöte ASAP.

Som tur är så är han lyckligt ovetande och det kommer troligast att förbli så.

 

Jag tror inte att det sköts lika dåligt i något annat team eller i något av de andra länderna där vi har kontor.

Men å andra sidan så kan jag förstå att det är svårt som chef att tillrättavisa sina "under chefer" när man umgås utanför jobbet mest hela tiden.

Vilket jag kan se som en fruktansvärt dålig egenskap hos en ansvarig.

 

Jag tycker oxå att de drabbade borde skaffa sig ett par och stå upp för sig själva och inte tillåta att bli behandlad hur som helst. Men det får ju vara upp till dom, alla är inte beredd att ta fighten.

 

Allt bortförklaras eller snarare ursäktas med att dom är under press och att vi har backlog på det vi gör. Personligen tycker jag att man ska kunna klara av pressen/stressen eller åtminstone behandla människor med respekt. Det är ju faktiskt inte bara deras fel att det är som det är.

Blir man bemött på ett respektlöst sätt så är man inte så taggad att göra ett bra jobb, vissa blir till och med så deprimerade att de måste sjukskriva sig.

 

Dom personerna stöttar vi genom att prata bakom ryggen på istället för att ta reda på vad som orsakat att de mår som de gör. Och vi belönar de som beter sig illa mot andra.

 

Något jag oxå sätter mig emot är att om man vill komma någon vart inom företaget så måste man helt enkelt ut och umgås med rätt personer. Man kan inte ha ett liv utanför jobbet, då tar du dig ingenstans.

Jag vet att detta är vanligt på många företag, men är det okej?

Facket ska ju finnas för att hjälpa men det är inte alltid det fungerar.

 

Kollegor som läxar upp varandra på ett fruktansvärt osmidigt sätt, men själva kan de knappt följa dresscoden.

Mig vetligen så ingår inte t ex flipflops i dresscoden "business casual", inte ens i begreppet casual friday ingår det. 

 

Man ansöker om semester nästan två månader innan önskat datum, efter en månad får man svar att det inte är beviljat. 

Hur är det möjligt när man har en dedikerad person som ordnar med scheman och dylikt?

 

Aldrig har jag varit med om något så fruktansvärt illa skött som där jag befinner mig nu. Skulle man påpeka eller uttrycka sin oro för hur saker sköts så får man ett fruktansvärt oprofessionellt svar. Ibland även direkta påhopp mot dig som person.

Jag kan förstå att alla bara är människor men har man en position som chef, personal ansvarig eller liknande så måste man sätta sina personliga åsikter åt sidan. 

 

Det har inget att göra med arbetsvillkor i landet, utan det har att göra med inkompetent personal på fel position och att vänner inom chefstaben håller varandra om ryggen för att man är helt okapabel till att tänka objektivt eller för att man är rädd att vänskapen ska skadas.

 

Jag har gjort misstaget att umgås för mycket och personligt med tidigare chefer, det slutade illa.

Jag kommer inte göra samma sak igen, det är det inte värt.

 

Var bara tvungen att skriva av mig lite, det fräter inombords att man inget kan förändra eftersom man är helt utanför den intima vänskapskretsen som råder på kontoret.

 

 

 

 

 

 

Sitter på jobbet, har lunch så då passar jag på att skriva lite.

Sen senast jag skrev så har det inte hänt så mycket faktiskt, mest bara vardagliga saker.

 

Har iaf fått fast schema nu, så nu kommer jag bara att jobba 9-18 istället för att rotera mellan alla olika skift. Det känns jäkligt nice och jag är tacksam att dom tog min önskan i beaktning.

 

Vi har pratat en del senaste jag och Oscar, om att kanske flytta till england i slutet av året.

Jag vet inte hur jag känner inför det, men jag vet ju att vi har bättre chans till ett drägligt liv för peanut där.

Nu tänker ni alla, men sverige då?

Ja, det har också varit i tankarna men jag vill verkligen inte flytta hem till sverige.

Jag saknar mina vänner och min familj men jag tror inte att det räcker för att vara lycklig i ett land där man känner sig som en alien.

Vi  vet att peanut skulle få det bättre hemma än här, baserat på det svenska socialistiska systemet och våran nuvarande inkomst.

Hade vi haft samma förutsättningar här som hemma hade jag aldrig flyttat hem, vänner och familj är mobila.

 

Det som stoppar mig från att tänka sverige är också att oscar inte pratar svenska och det hjälper inte att få ett jobb, ett vettigt jobb.

Eftersom han väljer att flytta från ett EU land med jobb och inkomst så erbjuds han inget studiestöd för att läsa SFI.

I england har vi båda chans att få ett bra jobb, Oscar kan få tillbaka sitt jobb på Manchester University och jag kan jobba med vad jag är utbildad för.

England har i princip samma socialistiska system som Sverige och jag tror att det kan gynna oss bra att bo där, framförallt för peanut.

 

Självklart vill vi göra allt för att kunna bo kvar här men som det ser ut nu så är det inte hållbart.

 

Aja, vi får ser hur det blir. Men jag är ganska beredd på att inte bo kvar här så länge till :(

 

Besos