sweabyswe

Jag har inte skrivit på flera år, det har inte funnits tid och det har inte varit någon skoj läsning direkt.

Jag fick en dotter för 3 år sedan med mitt EX, vi separerade för 1 år sedan och jag tänkte få skriva av mig alla känslor som jag fortfarande bär på.

 

Vi kan börja med att beskriva förhållandet, från min vinkel.

han var super trevlig och charmig i börjanäven om jag visste att han hade solklara problem med sin självkänsla. Det hade jag med så det gjorde nog inte saker bättre. Jag blev gravid väldigt fort, efter nån månad bara.

Jag hade panik, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig haft planer på att skaffa barn, ännu mindre med någon jag knappt kände.

Jag var svag och var livrädd för att han skulle lämna mig så jag behöll barnet. Det ska också tilläggas att hans ex gjorde en abort och att han har hållt det emot henne under hela vårat förhållande.

Jag minns inte vad det var vi bråkade om eller hur det började men jag minns att jag flippade helt och skrek som en sinnesjuk att han skulle låta hunden vara. Han stirrar på mig helt kallt och säger: att om jag pratar så till honom igen så ska han se till att både jag och det jävla barnet jag bär på hamnar på gatan.

Där kände jag att jag skulle sagt att barnet inte var hans och satt mig på ett flyg hem, men det gjorde jag inte. 

Det fortsätter lite såhär hela tiden, han hotar med konstiga saker när han blir arg och han blir smått kontrollerande ju mer tiden går.

 

Efter förlossningen så mådde jag så fruktansvärt dåligt och det var mycket självömkan, det kan jag hålla med om. När jag blöev gravid så åt jag Sertralin för en depression som jag brottats med många år. Barnmorskan sa då att jag måste sluta med dessa då det inte har en bra effekt på fostret.

I efterhand har jag fått höra att så inte alls är fallet och att detta hade kunnat undvikas, men men.

Min dotter föddes med kejsarsnitt efter 18 timmars värkar och tappra försök. Jag är helt enkelt för smal mellan höfterna och det finns inte en chans att något levande tar sig ut där (läkarens skämtsamma svar)

Amningen kom inte igång, sköterskor kom hela tiden och pushade mig och min dotter var utan mat i 2 dygn innan de gav med sig att ge henne ersättning och att de erkände att jag inte har någon vidare produktion av mjölk.

En dag med 2 nederlag: ett kejsarsnitt för att jag inte är kvinna nog att föda fram min egen dotter och toppen på moset, jag är inte kvinna nog för att skaffa barn då jag inte kan amma henne.

De känslorna brottades jag med väldigt länge utan någon som helst support från min andra hälft. 

Han var helt enkelt för upptagen med att se hur allting ändrats för honom istället för att lyssna på mig. Det är sånt som går över...

Sen ska man inte äta massa anti depp, det är bara svaga människor som gör det osv.

 

Jag gjorde allt hemma plus på jobbet. Stressade mig själv till att laga middag varje dag, tvätta, städa, leka och natta min dotter osv.

Vid flera tillfällen påpekade jag detta till min sambo som då genast vart väldigt ångerfull och ville hjälpa till. Det höll ett par dagar vid varje tillfälle som jag drog upp det.

 

Jag vet inte när jag började känna att ett liv utan honom is the way forward. Det har varit mycket att tänka på innan jag har kunnat lämnat honom. 

Jag tror hela processen tog mig ett år ungefär, från det att jag kände att nåt måste ske till att det verkligen gjorde det.

Nu ska jag tillägga att jag inte gjorde en speciellt graciös sorti, jag försökte avsluta 3 ggr. Varje gång fick han mig att gå med på att testa igen. Till slut kände jag att enda vägen ut var att han gjorde slut med mig, vilket aldrig skulle hända verkade det som. 

Jag gjorde det mest idiotiska man kan göra utav desperation, jag började flirta med en kille på jobbet.

Tillslut konfronterade mitt ex mig och jag erkände och efter det började ett nytt helvete... Ett helvete som idag ett år senare fortfarande pågår.

 

Jag förstår att det tog hårt på honom och han har all rätt att vara arg på mig. Vad jag motsätter mig är hur han använder våran dotter emot alla som inte håller med honom.

Vi kan ta det senaste exemplet, anledningen till att jag känner att jag måste får ur mig det jag bär på.

När jag flyttade ut så visade det sig att min TV sagt upp sig och den var bara att kasta. Jag fick då låna (trodde jag) en TV av mitt ex´s föräldrar som det visade sig efter att jag fick som en gåva.

Nu till händelsen.

 

Han skulle hämta dottern i Lördags före lunch, vilket är innan kl 14 här. 14.30 kommer han och det första han frågar är om jag har nåt att dricka i form av vin eller öl. Jag erbjuder honom ett glas vin.

Sen sitter han där i timmar innan han kommer på att han ska på toaletten. Kommer ut och börjar genast dividera om en extra tandborste som står bredvid min och min dotters. Jag säger att den tillhör killen som jag träffar och att han borde väl få borsta tänderna när han sover här. 

Han vet redan att jag träffar den här killen så det kom inte som en chock för honom.

 

Han börjar med sina rasistiska uttalanden om killen jag träffar och allt detta framför våran dotter. Han hotar med att han ska slå sönder min nya om han ser honom med våran dotter. Speciellt om våran dotter ser ut att ha trevligt och trivs med min nya.

 

Han tar med sig dottern och lämnar min lägenhet i en tyst protest innan helvetet brakar lös på whatsapp.

Då ska han komma och hämta TVn som våran dotter hade på sitt rum, visst sa jag. Det är din så absolut, kom och hämta den. Svaret jag får är att han ska ta med sig bägge apparaterna då de är hans båda två. 

Jag svarar att det var en gåva från hans föräldrar och att han får ta det där med sin mor.

Han blir helt galen och tycker att han jag är tillsammans med kan köpa mig en TV och att jag ska lämna hans föräldrar ifred. Han förstår inte varför jag ska behålla en gåva som HANS föräldrar har gett mig.

 

När han inte får det gehör som han hoppats på så ringer han istället och skriker ur sig en massa fulheter.

Han kallade mig hora, fitta och en del andra ord synonyma till de 2 första. Han skulle ringa polisen och anmäla mig för stöld osv. Det han sa i slutet fick mig att fundera på om det är dags att söka ensamvårdnad. Han sa att han skulle mentalt bryta ner sin mamma och hota henne med att hon aldrig får se våran dotter igen om hon inte tvinagde mig att ge tillbaka TV:n. 

 

Vad gör hon?

 

Jo, hon köper hans utpressning och hot och skriver sen till mig att han får lov att hämta den.

 

Det löjligaste i den här historien är att det handlar om en materiell sak, en TV.

Tror han på fullaste allvar att han sårar mig med att ta TV:n ifrån mig?

Ser han inte att den enda person som han skadar med sitt beteende är våran dotter.

Att han använder henne som bete för att få folk att göra som han vill.

Är det bara jag eller är han sjuk i huvudet?

 

Ser inte folk vad det är han gör?

Hur fan kan ni tillåta detta?

Hur fan kan JAG tillåta detta?

 

Är det såhär det kommer vara fram tills att flickan själv kan säga att hon inte vill vara där?

Eller kommer han att manipulera henne på samma sätt?

 

Det är ju iallafall bra att jag vet hur han fungerar så att jag kan börja förbereda min dotter på den mentala tortyren. Kanske att hon står en chans emot honom om hon vet hur hon ska bemöta honom.

 

Har jag skaffat barn med en psykopat?