sweabyswe

Som rubriken säger, när egot tar över och man bara ser sig själv och sina egna behov...

 

Det är en situation som jag dessvärre finner mig i väldigt ofta, inte att mitt ego tar över utan att andras gör det.

Imorse fick jag återigen se på när någons ego tar över och totalt blundar för andras behov. I detta fall pappan till mitt barn.

 

Jag förstår att man kan känna många känslor när det kommer till en ny partner och att det gemensamma barnet ska spendera tid med denne.

Det jag däremot inte förstår är att man som förälder väljer att se till sitt egna "bästa", sina egna sårade känslor istället för att se hur barnet faktiskt har nytta av flera trygga vuxna i sitt liv.

 

Imorse vart jag varse att mitt ex absolut inte tycker att det är lämpligt att våran dotter spenderar tid med min sambo. Vad är det som är olämpligt?

Att hon har en till vuxen i sitt liv som älskar henne och vill ta hand om henne?

 

Att man efter nästan 6 månaders förhållande introducerar barnet i den nya relationen var också att rusa fram allting och att flytta ihop var dödstöten för barnet.

Jag visste inte att det fanns manualer på hur sådant här gick till. Jag trodde i min enfald att man lyssnade in barnets signaler och när denne verkar redo så fasar man in barnet i relationen, självklart i den takt man tror att barnet klarar av.

 

Jag trodde alltså fel, det har jag fått berättat av mitt ex flertal gånger.

 

Så efter att ha berättat att barnet nu kommer vara med min sambo imorn, (jag måste jobba) så fick jag minsann veta att det var mitt ex inte alls bekväm med. Som straff ( ja, han älskar att straffa mig. Antar att det är det enda sättet att behålla npgon sorts kontroll) så sa han att han aldrig mer vill ha hunden. Visst fine for me. Hunden gillar inte ens att vara där och det gör ingen skillnad i mitt liv om han har henne eller inte. 

 

Hur bemöter man sånthär?

 

Jag har sådan lust att sätta honom på en stol och läsa lusen av honom, hur man förväntas att bete sig som en förälder, hur man förväntas bete sig som en vuxen.

 

Jag vet, det är som att slå huvudet i väggen om och om igen.

 

När slutar man att bete sig som en självisk idiot och börjar tänka på sina barns bästa och välmående?