sweabyswe

Som rubriken säger, när egot tar över och man bara ser sig själv och sina egna behov...

 

Det är en situation som jag dessvärre finner mig i väldigt ofta, inte att mitt ego tar över utan att andras gör det.

Imorse fick jag återigen se på när någons ego tar över och totalt blundar för andras behov. I detta fall pappan till mitt barn.

 

Jag förstår att man kan känna många känslor när det kommer till en ny partner och att det gemensamma barnet ska spendera tid med denne.

Det jag däremot inte förstår är att man som förälder väljer att se till sitt egna "bästa", sina egna sårade känslor istället för att se hur barnet faktiskt har nytta av flera trygga vuxna i sitt liv.

 

Imorse vart jag varse att mitt ex absolut inte tycker att det är lämpligt att våran dotter spenderar tid med min sambo. Vad är det som är olämpligt?

Att hon har en till vuxen i sitt liv som älskar henne och vill ta hand om henne?

 

Att man efter nästan 6 månaders förhållande introducerar barnet i den nya relationen var också att rusa fram allting och att flytta ihop var dödstöten för barnet.

Jag visste inte att det fanns manualer på hur sådant här gick till. Jag trodde i min enfald att man lyssnade in barnets signaler och när denne verkar redo så fasar man in barnet i relationen, självklart i den takt man tror att barnet klarar av.

 

Jag trodde alltså fel, det har jag fått berättat av mitt ex flertal gånger.

 

Så efter att ha berättat att barnet nu kommer vara med min sambo imorn, (jag måste jobba) så fick jag minsann veta att det var mitt ex inte alls bekväm med. Som straff ( ja, han älskar att straffa mig. Antar att det är det enda sättet att behålla npgon sorts kontroll) så sa han att han aldrig mer vill ha hunden. Visst fine for me. Hunden gillar inte ens att vara där och det gör ingen skillnad i mitt liv om han har henne eller inte. 

 

Hur bemöter man sånthär?

 

Jag har sådan lust att sätta honom på en stol och läsa lusen av honom, hur man förväntas att bete sig som en förälder, hur man förväntas bete sig som en vuxen.

 

Jag vet, det är som att slå huvudet i väggen om och om igen.

 

När slutar man att bete sig som en självisk idiot och börjar tänka på sina barns bästa och välmående?

 

Jag har inte skrivit på flera år, det har inte funnits tid och det har inte varit någon skoj läsning direkt.

Jag fick en dotter för 3 år sedan med mitt EX, vi separerade för 1 år sedan och jag tänkte få skriva av mig alla känslor som jag fortfarande bär på.

 

Vi kan börja med att beskriva förhållandet, från min vinkel.

han var super trevlig och charmig i börjanäven om jag visste att han hade solklara problem med sin självkänsla. Det hade jag med så det gjorde nog inte saker bättre. Jag blev gravid väldigt fort, efter nån månad bara.

Jag hade panik, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade aldrig haft planer på att skaffa barn, ännu mindre med någon jag knappt kände.

Jag var svag och var livrädd för att han skulle lämna mig så jag behöll barnet. Det ska också tilläggas att hans ex gjorde en abort och att han har hållt det emot henne under hela vårat förhållande.

Jag minns inte vad det var vi bråkade om eller hur det började men jag minns att jag flippade helt och skrek som en sinnesjuk att han skulle låta hunden vara. Han stirrar på mig helt kallt och säger: att om jag pratar så till honom igen så ska han se till att både jag och det jävla barnet jag bär på hamnar på gatan.

Där kände jag att jag skulle sagt att barnet inte var hans och satt mig på ett flyg hem, men det gjorde jag inte. 

Det fortsätter lite såhär hela tiden, han hotar med konstiga saker när han blir arg och han blir smått kontrollerande ju mer tiden går.

 

Efter förlossningen så mådde jag så fruktansvärt dåligt och det var mycket självömkan, det kan jag hålla med om. När jag blöev gravid så åt jag Sertralin för en depression som jag brottats med många år. Barnmorskan sa då att jag måste sluta med dessa då det inte har en bra effekt på fostret.

I efterhand har jag fått höra att så inte alls är fallet och att detta hade kunnat undvikas, men men.

Min dotter föddes med kejsarsnitt efter 18 timmars värkar och tappra försök. Jag är helt enkelt för smal mellan höfterna och det finns inte en chans att något levande tar sig ut där (läkarens skämtsamma svar)

Amningen kom inte igång, sköterskor kom hela tiden och pushade mig och min dotter var utan mat i 2 dygn innan de gav med sig att ge henne ersättning och att de erkände att jag inte har någon vidare produktion av mjölk.

En dag med 2 nederlag: ett kejsarsnitt för att jag inte är kvinna nog att föda fram min egen dotter och toppen på moset, jag är inte kvinna nog för att skaffa barn då jag inte kan amma henne.

De känslorna brottades jag med väldigt länge utan någon som helst support från min andra hälft. 

Han var helt enkelt för upptagen med att se hur allting ändrats för honom istället för att lyssna på mig. Det är sånt som går över...

Sen ska man inte äta massa anti depp, det är bara svaga människor som gör det osv.

 

Jag gjorde allt hemma plus på jobbet. Stressade mig själv till att laga middag varje dag, tvätta, städa, leka och natta min dotter osv.

Vid flera tillfällen påpekade jag detta till min sambo som då genast vart väldigt ångerfull och ville hjälpa till. Det höll ett par dagar vid varje tillfälle som jag drog upp det.

 

Jag vet inte när jag började känna att ett liv utan honom is the way forward. Det har varit mycket att tänka på innan jag har kunnat lämnat honom. 

Jag tror hela processen tog mig ett år ungefär, från det att jag kände att nåt måste ske till att det verkligen gjorde det.

Nu ska jag tillägga att jag inte gjorde en speciellt graciös sorti, jag försökte avsluta 3 ggr. Varje gång fick han mig att gå med på att testa igen. Till slut kände jag att enda vägen ut var att han gjorde slut med mig, vilket aldrig skulle hända verkade det som. 

Jag gjorde det mest idiotiska man kan göra utav desperation, jag började flirta med en kille på jobbet.

Tillslut konfronterade mitt ex mig och jag erkände och efter det började ett nytt helvete... Ett helvete som idag ett år senare fortfarande pågår.

 

Jag förstår att det tog hårt på honom och han har all rätt att vara arg på mig. Vad jag motsätter mig är hur han använder våran dotter emot alla som inte håller med honom.

Vi kan ta det senaste exemplet, anledningen till att jag känner att jag måste får ur mig det jag bär på.

När jag flyttade ut så visade det sig att min TV sagt upp sig och den var bara att kasta. Jag fick då låna (trodde jag) en TV av mitt ex´s föräldrar som det visade sig efter att jag fick som en gåva.

Nu till händelsen.

 

Han skulle hämta dottern i Lördags före lunch, vilket är innan kl 14 här. 14.30 kommer han och det första han frågar är om jag har nåt att dricka i form av vin eller öl. Jag erbjuder honom ett glas vin.

Sen sitter han där i timmar innan han kommer på att han ska på toaletten. Kommer ut och börjar genast dividera om en extra tandborste som står bredvid min och min dotters. Jag säger att den tillhör killen som jag träffar och att han borde väl få borsta tänderna när han sover här. 

Han vet redan att jag träffar den här killen så det kom inte som en chock för honom.

 

Han börjar med sina rasistiska uttalanden om killen jag träffar och allt detta framför våran dotter. Han hotar med att han ska slå sönder min nya om han ser honom med våran dotter. Speciellt om våran dotter ser ut att ha trevligt och trivs med min nya.

 

Han tar med sig dottern och lämnar min lägenhet i en tyst protest innan helvetet brakar lös på whatsapp.

Då ska han komma och hämta TVn som våran dotter hade på sitt rum, visst sa jag. Det är din så absolut, kom och hämta den. Svaret jag får är att han ska ta med sig bägge apparaterna då de är hans båda två. 

Jag svarar att det var en gåva från hans föräldrar och att han får ta det där med sin mor.

Han blir helt galen och tycker att han jag är tillsammans med kan köpa mig en TV och att jag ska lämna hans föräldrar ifred. Han förstår inte varför jag ska behålla en gåva som HANS föräldrar har gett mig.

 

När han inte får det gehör som han hoppats på så ringer han istället och skriker ur sig en massa fulheter.

Han kallade mig hora, fitta och en del andra ord synonyma till de 2 första. Han skulle ringa polisen och anmäla mig för stöld osv. Det han sa i slutet fick mig att fundera på om det är dags att söka ensamvårdnad. Han sa att han skulle mentalt bryta ner sin mamma och hota henne med att hon aldrig får se våran dotter igen om hon inte tvinagde mig att ge tillbaka TV:n. 

 

Vad gör hon?

 

Jo, hon köper hans utpressning och hot och skriver sen till mig att han får lov att hämta den.

 

Det löjligaste i den här historien är att det handlar om en materiell sak, en TV.

Tror han på fullaste allvar att han sårar mig med att ta TV:n ifrån mig?

Ser han inte att den enda person som han skadar med sitt beteende är våran dotter.

Att han använder henne som bete för att få folk att göra som han vill.

Är det bara jag eller är han sjuk i huvudet?

 

Ser inte folk vad det är han gör?

Hur fan kan ni tillåta detta?

Hur fan kan JAG tillåta detta?

 

Är det såhär det kommer vara fram tills att flickan själv kan säga att hon inte vill vara där?

Eller kommer han att manipulera henne på samma sätt?

 

Det är ju iallafall bra att jag vet hur han fungerar så att jag kan börja förbereda min dotter på den mentala tortyren. Kanske att hon står en chans emot honom om hon vet hur hon ska bemöta honom.

 

Har jag skaffat barn med en psykopat?

 

 

 

Har en bekant aom inte mår så bra, kanske aldrig har mått rikttigt 100. Men vad vet jag, det är bara som jag förstått det och behöver inte alls vara sanningen.

 

Den här personen kämpar fruktansvärt med ångest och dålig självkänsla och gjort under en längre tid.

Jag  brukar ibland försöka uppmuntra denne genom att dela med mig om något tips jag hört/läst och mina egna erfarenheter utav "samma problem"

Igår var en sådan dag, jag tänkte att denne kanske skulle ha hjälp utav en bok som soffan gav mig. Jag tänker att det är den sortens "terapi" som kanske kan ta henne en bit på vägen och ändra inställningen.

 

Vänligen förstå att jag inte har tvingat på något utan bara gett ett lätt tips på vad som funkat/hjälpt mig.

Jag är tyvärr sån, när jag ser att någon mår dåligt så vill jag gärna hjälpa och visa mitt perspektiv uitfrån. Jag vet att det hjälper för mig så varför skulle det vara totalt värdelöst för någon annan.

 

I alla fall, den här personen har en bekant/nära vän/kompis (ja jag vet inte riktigt deras relation) som under gårdagen också uppmuntrade denne.

Men jag vet inte om jag kan tycka att det är uppmuntran det som skrevs, jag tyckte mest att det var väldigt defensivt och tipsen som gavs kanske inte var till denne personens bästa.

 

T ex. så delade jag med mig av en sak som jag läst i den bok som jag har, något som jag tror verkligen fungerar.

Den här "vännen" tyckte då att man ska inte ta åt sig av andras åsikter och erfarenheter utan bara lyssna till doktorer och terapueter/psykologer för sitt eget bästa.

 

Jag kan direkt säga att jag inte håller med. Jag menar, dessa läkarutbildade personer har ju också åsikter och erfarenheter som dom delar med sig av.

Sen får man ju såklart se skillnad på en åsikt som inte är hjälpande och en åsikt som kanske får en att tänka till.

Och sen när var det fel att lyssna på andras erfarenheter?

Det måste väl vara de bästa råden man kan få eller?

 

Bara för att det hänt en person betyder det ju såklart inte att det är så fär alla, men av erfarenhet vet man hur det kan gå.

 

Hänger ni med?

 

Ja, my point was att jag tycker att det är fel av en vän att säga så. Lite som att säga åt folk att hålla sig borta, för ingen vet hur det känns att må så dåligt och ingen ska komma och säga åt mig hur jag ska göra för jag gör det bäst själv utan hjälp. Eller att vi som mår så här dåligt mår bäst av att hjälpa varandra.

 

Ja jag ville bara reflektera lite över situationen igår

 

 

 

Så blir det alltid när folk åker hem, men lite extra med bästa vänner.

Allt går tillbaka till vardagen så fort, det känns inte som lördag idag. Jag har söndag och det känns som om det regnar ute men det är strålande sol.

Ibland känns det som om man vart lämnad kvar, men så är det ju inte men samma känsla kommer och hälsar på ibland.

 

Sånna här dagar önskar jag att vi bodde hemma, då hade jag aldrig behövt säga hej då var 4: eller 6:e månad.

Hade alltid haft någon att träffa på stan efter jobbet för en fika eller hitta på något kul på helgerna.

 

Men så ser det inte ut idag, utan nu är det samma gamla vanliga som alltid och vänner träffar jag oftast bara under kontorstid.

 

Hemma hade jag nog haft ett mer socialt liv, varför jag inte har det här vet jag inte.

Jag tror att om mna inte umgås med folk på ett tag så avskärmar man sig från mycket socialt.

Man blir för lat och väljer att stanna hemma.

 

Jag vet att jag blir sån och det tar lite tid att ta sig ur det där, men det går.

 

Nej, nu ska jag inte sitta här och vara ledsen och känna mig övrgiven. Man får helt enkelt se tillbaka på veckan som gått och njuta av minnet så länge det går.

 

---

Besos

 

 

 

 

Ja det tycker jag allt.

Tänk att ett företag kan ändras så mycket på bara 4 månader, eller snarare folket som jobbar där. Troligast har det varit såhär hela tiden men man har inte sett det.

Jag inser mer och mer att de högre uppsatta på mitt kontor, i mitt team är pajaser. Eller så kanske dom bara inte vet hur dom ska behandla folk eller en situation korrekt.

 

Jag tänker inte gå in på personer men ibland blir man mörkrädd. Jag undrar vad våran CEO skulle tycka om hur saker och ting sköts inom företaget.

Hade det varit jag så hade jag kallat till krismöte ASAP.

Som tur är så är han lyckligt ovetande och det kommer troligast att förbli så.

 

Jag tror inte att det sköts lika dåligt i något annat team eller i något av de andra länderna där vi har kontor.

Men å andra sidan så kan jag förstå att det är svårt som chef att tillrättavisa sina "under chefer" när man umgås utanför jobbet mest hela tiden.

Vilket jag kan se som en fruktansvärt dålig egenskap hos en ansvarig.

 

Jag tycker oxå att de drabbade borde skaffa sig ett par och stå upp för sig själva och inte tillåta att bli behandlad hur som helst. Men det får ju vara upp till dom, alla är inte beredd att ta fighten.

 

Allt bortförklaras eller snarare ursäktas med att dom är under press och att vi har backlog på det vi gör. Personligen tycker jag att man ska kunna klara av pressen/stressen eller åtminstone behandla människor med respekt. Det är ju faktiskt inte bara deras fel att det är som det är.

Blir man bemött på ett respektlöst sätt så är man inte så taggad att göra ett bra jobb, vissa blir till och med så deprimerade att de måste sjukskriva sig.

 

Dom personerna stöttar vi genom att prata bakom ryggen på istället för att ta reda på vad som orsakat att de mår som de gör. Och vi belönar de som beter sig illa mot andra.

 

Något jag oxå sätter mig emot är att om man vill komma någon vart inom företaget så måste man helt enkelt ut och umgås med rätt personer. Man kan inte ha ett liv utanför jobbet, då tar du dig ingenstans.

Jag vet att detta är vanligt på många företag, men är det okej?

Facket ska ju finnas för att hjälpa men det är inte alltid det fungerar.

 

Kollegor som läxar upp varandra på ett fruktansvärt osmidigt sätt, men själva kan de knappt följa dresscoden.

Mig vetligen så ingår inte t ex flipflops i dresscoden "business casual", inte ens i begreppet casual friday ingår det. 

 

Man ansöker om semester nästan två månader innan önskat datum, efter en månad får man svar att det inte är beviljat. 

Hur är det möjligt när man har en dedikerad person som ordnar med scheman och dylikt?

 

Aldrig har jag varit med om något så fruktansvärt illa skött som där jag befinner mig nu. Skulle man påpeka eller uttrycka sin oro för hur saker sköts så får man ett fruktansvärt oprofessionellt svar. Ibland även direkta påhopp mot dig som person.

Jag kan förstå att alla bara är människor men har man en position som chef, personal ansvarig eller liknande så måste man sätta sina personliga åsikter åt sidan. 

 

Det har inget att göra med arbetsvillkor i landet, utan det har att göra med inkompetent personal på fel position och att vänner inom chefstaben håller varandra om ryggen för att man är helt okapabel till att tänka objektivt eller för att man är rädd att vänskapen ska skadas.

 

Jag har gjort misstaget att umgås för mycket och personligt med tidigare chefer, det slutade illa.

Jag kommer inte göra samma sak igen, det är det inte värt.

 

Var bara tvungen att skriva av mig lite, det fräter inombords att man inget kan förändra eftersom man är helt utanför den intima vänskapskretsen som råder på kontoret.

 

 

 

 

 

 

Sitter på jobbet, har lunch så då passar jag på att skriva lite.

Sen senast jag skrev så har det inte hänt så mycket faktiskt, mest bara vardagliga saker.

 

Har iaf fått fast schema nu, så nu kommer jag bara att jobba 9-18 istället för att rotera mellan alla olika skift. Det känns jäkligt nice och jag är tacksam att dom tog min önskan i beaktning.

 

Vi har pratat en del senaste jag och Oscar, om att kanske flytta till england i slutet av året.

Jag vet inte hur jag känner inför det, men jag vet ju att vi har bättre chans till ett drägligt liv för peanut där.

Nu tänker ni alla, men sverige då?

Ja, det har också varit i tankarna men jag vill verkligen inte flytta hem till sverige.

Jag saknar mina vänner och min familj men jag tror inte att det räcker för att vara lycklig i ett land där man känner sig som en alien.

Vi  vet att peanut skulle få det bättre hemma än här, baserat på det svenska socialistiska systemet och våran nuvarande inkomst.

Hade vi haft samma förutsättningar här som hemma hade jag aldrig flyttat hem, vänner och familj är mobila.

 

Det som stoppar mig från att tänka sverige är också att oscar inte pratar svenska och det hjälper inte att få ett jobb, ett vettigt jobb.

Eftersom han väljer att flytta från ett EU land med jobb och inkomst så erbjuds han inget studiestöd för att läsa SFI.

I england har vi båda chans att få ett bra jobb, Oscar kan få tillbaka sitt jobb på Manchester University och jag kan jobba med vad jag är utbildad för.

England har i princip samma socialistiska system som Sverige och jag tror att det kan gynna oss bra att bo där, framförallt för peanut.

 

Självklart vill vi göra allt för att kunna bo kvar här men som det ser ut nu så är det inte hållbart.

 

Aja, vi får ser hur det blir. Men jag är ganska beredd på att inte bo kvar här så länge till :(

 

Besos

 

Det är inte alltid jag hinner blogga nu längre, senast var över en månad sedan :(

Men det händer mycket kul också, så då glömmer jag helt bort att skriva här.

 

Kan försöka komma ihåg allt kul vi har gjort på senaste tiden.

 

Vi åkte till Madrid på våran 1 års dag, jag tänkte samtidigt hämta ut mitt pass därav vart det Madrid vi åkte till.

Åkte runt tre tiden på morgonen och det var den tråkigaste bilfärd jag varit med om.

Första 4 milen var det typ inget att se, ingen bebyggelse överhuvudtaget.

Bara berg så långt man kunde se.

Lite här och var kunde man se stora plakat av tjurar, det skulle väl visa på att man var i spanien och lattja till det lite.

 

Vi vandrade runt i Madrid hela lördagen, träffade några vänner till Oscar och drack massa cider (spansk) och åt tapas.

Samma kväll var vi ut på en italiensk resturang. Efter det gick vi till den populära schweppes byggnaden, och där vart jag friad till.

Så nu är jag förlovad :)

 

Måndag morgon gick vi till ambassaden för att hämta ut passet och sen började det tråkiga vägen hem.

Vi stannade i Zaragoza på vägen hem för lunch. Träffade då också en vän till oscar och drack några cider (irländsk)

 

Vi har varit till portaventura.

Det är en nöjespark, dom har några av europas högsta och snabbaste bergochdalbanor.

Första gången för mig och det var riktigt kul.

 

Peanut är snart 5 månader, 12 juli.

Hon sover hela nätter och är till 90% alltid glad.

Jag sover mindre nu när jag måste kliva upp till jobbet än vad jag gjorde när jag var hemma med henne.

 

Jag har börjat jobba igen. Började på midsommarafton. 

Man vill ju helst kunna vara hemma längre.

Här nere har man 16 veckor mammaledigt och vissa företag erbjuder en till betald månad för ammning.

 

Hundarna mår bra och är helt okej med peanut.

Lana älskar henne

 

Jag träffade Kicki och Lilly för drinkar och tapas här i sitges en lördag.

Var riktigt kul att träffa folk och kunna vara jag en stund, man hinner inte med det lika mycket som innan.

 

Det var det som jag kunde komma ihåg just nu 

 

 

 

 

 

Sitter och är toksugen på carpaccio, måste nästan bli det till middag ikväll!

 

För er som inte vet vad det är, checka bilden! Supergott och väldigt LCHF :P

 

 

Nu kommer hungern, måste kolla om vi har nåt ätbart...

 

---

Besos

Oscar kom hem för ett tag sedan och gick och tog en siesta, trr att peanut oxå sover...

 

Idag har jag som alla andra dagar inte gjort just nåt, var ut en sväng med hundarna och sen har jag städat lite. 

Fick hem paket idag från amazon, det var nappflaskorna som jag beställde förra veckan :)

Premiär körde en förut och dom verkar funka bra för henne.

 

Beställde lite kläder igår som sagt, från märket even&odd. En kjol och en klänning, hoppas att dom kommer snart!!

 

Har oxå rensat bland mina smycken och smink, det behövs ibland.

Slängde en hel del, mest halsband och sånt som jag köpt för flera år sedan och aldrig använt. Finns ingen mening att spara på sånt.

 

Har kastat lite kläder med, linnen som blivit för stora efter graviditeten.

Sitter och funderar på vad jag ska göra med gravidkläderna, ska jag slänga dom eller är det nån av mina läsare som vet nån som behöver?

Allt är från H&M och bara använt under två månader. En klänning (svart) strl S, omlott fram vid bysten, ett par byxor i chinos tyg (svarta) strl S och ett par andra byxor (svarta) strl S i stretch jeans tyg.

 

---

Besos

Sitter just nu och väntar på att Oscar ska komma hem med mamma och brorsan. Dom landade 19, eller skulle ha gjort iaf.

Får inte tag i Oscar, hans FB måste vara knas. Min mobil hamnade ju som tidigare nämnt i tvättmaskinen och fungerar således inte längre...

 

Fick peanut att somna efter många om och men, så just nu har jag städat undan lite, diskat och så. Kan ju se hyffsat presentabelt ut här hemma när man får besök.

Har oxå lyckats klippa klorna på båda djuren, det var behövligt.

 

Skulle betala in hyran idag med men kom på att OCR numret är på min whats app, så har bett min kära far att skicka det via FB istället.

 

Ja, nu väntar jag bara som sagt. Peanut vaknar nog snart och vill ha mat så då är det full fart igen.

Hon verkar iaf ha blivit liite bättre i magen, inte lika grinig och skrikig idag.

 

Har inte sovit många timmar inatt, hon har vaknat varje timme och varit gnällig. Men men, ingen sa ju att det skulle vara en dans på rosor med små barn.

Hade dock hoppats på att inte få en kolik unge, pallar inte med skriket. Man känner sig så maktlös när man inte kan trösta och få tyst på dom. 

Sen tänker jag ju oxå på våra grannar, stackars satar...

 

Ska till läkaren på måndag för koll, vikt och längd. Kanske att man kan få några bra tips. Har testat allt på internet och det enda som verkar fungera är att ha henne i amnings position och klappa henne på stjärten samtidigt som jag vaggar henne.

Lite frustrerande men inte så mycket att göra åt.

 

Jag tror att det har att göra med att jag har övermatat henne, barnmorskan sa åt oss att mata henne när hon skriker som värst. Även om det var en timme sedan hon åt...

Ja, det gick ju bra eller?

 

Nu är det bara att trösta och försöka få henne att hålla sig åtminstone 2,5 - 3 timmar med maten. Kan ju oxå vara ersättningen, men hon har inte haft några problem under två veckor.

 

Jaja, vi får se vad läkaren säger. Tills dess kör jag på det som verkar fungera.

 

Nu ska jag njuta av tystnaden en liten stund innan brandlarmet går av igen :p

 

---

Besos

 

Har varit en lång dag känns det som, trots det har jag klarat mig utan kaffe. Det måste vara alla föräldras räddning, haha.

 

Oscar for in till barcelona imorse med Lana, hon har haft diarre sen vi kom hem med peanut från sjukhuset och hon har ingen kontroll så det har torkats bajs en hel del. 

Hon har som Oscar säger varit mer jobb än peanut.

 

Hon fick iaf special mat som hon ska äta nu under 48 timmar och antibiotika och återkoll igen på torsdag. Kan inte fatta att vi har sån otur som fick en sån sjuk valp. Tur iaf att vi har gratis vetrinärvård i ett år.

 

Vetrinären trodde att hon kan vara allergisk mot kyckling, och när vi tänker på det så var hon bra i magen när vi hade mat med lamm.

Så vi får se vad dom säger på torsdag.

 

Peanut har haft ont i magen, troligen kolik. Skriker som en stucken gris och sover bara korta stunder. Kan tala om att det är väldigt tärande på en när man inte kan trösta sitt barn.

Dock verkar hon ha blivit bättre nu under eftermiddagen och sover nu, peppar peppar.

 

Imorgon kommer mamma och bror, dom stannar i en vecka. Kommer vara fullt hus här närmaste två veckorna. 

När mamma och matthias åker så kommer soffan och jimpan. Lämna av två på flygplatsen och ta med två andra :)

 

Dock ska det bli kul att träffa folk som man känner, man träffas ju inte så ofta när man bor såhär.

 

Oscar ska ner på lokalpuben vid nio tiden, Barca spelar mot real madrid. Hoppas vi vinner över portugis zigenarna :p

Skämt åsido....

 

Nä, nu ska jag ta mig ett glas cider och kolla på 2 1/2 män.

 

---

Besos

 

 

Har inte skrivit på ett bra tag nu, har försökt vänja mig vid att vara mamma och ta hand om en liten ny person.

Tänkte iaf dela med mig av min förlossning till er som är nyfikna.

 

Natten 12/2 vaknade jag runt två tiden med värkar från helvetet, dagen innan hade slemproppen lossnat och jag googlade massa bilder för att se om det verkligen var den. Min var inte som det beskrivs i alla böcker, den var genomskinlig.

 

Kunde inte somna om den natten och klev upp för att fixa det sista med BB väska och snacks att ta med till sjukhuset.

Hade 5 minuter mellan värkarna från första början och vid sex tiden på morgonen åkte vi in till BB.

 

När vi kom fick jag ligga på en brits i ett rum med bälten runt magen som mätte värkarna, minns inte hur länge jag låg där men det kändes som en evighet.

Efter den evigheten så sa dom till oss att gå ut och gå, vilket var en omöjlighet i det närmsta.

Vi kom tillbaka efter en timme och blev då inlagd på ett förlossningsrum.

Fick epidural och värkarna försvann för en stund, en sådan lättnad.

 

Detta var vid 10- halv elva någon gång och jag var bara 2 centimer öppen. 

Dom satte in värk förstärkande dropp, som om det skulle behövas tyckte jag då. Jag har aldrig haft sådan smärta i hela mitt liv. trots allt vad folk säger att man glömmer bort det så kan jag lova att jag minns allt och känner inte så starkt för att göra om det igen.

 

Epiduralen fick fyllas pa en gång i timmen och mot slutet hade jag värkar var 30 sekund ungefär och en barnmorska kom och kollade ibland om jag öppnats nåt mer. 

Dom spräckte oxå fosterhinnorna så att vattnet gick, någon gång under eftermiddagen.

 

Vid 20.30 på kvällen beslutades det om akut kejsarsnitt och 20:52 var hon ute. 50 cm lång och vägde 3290 gram.

 

Detta är ganska kortfattat men ni kan ju kanske tänka er att jag låg mest och skrek efter mer epidural mellan besöken av barnmorskan.

 

Fick 8 vackra stygn i form av häftklammrar, hemma används tråd som går bort av sig själv läste jag.

 

Allt som allt så gick det ju bra tillslut men hade önskat att jag slapp kejsarsnittet.

Anledningen till att hon inte kunde komma den vanliga vägen var för att kanalen var för smal och öppnades inte mer än 5 centimeter efter att jag haft värkar i över 18 timmar.

 

Summa summarum, ska jag ha fler så tänker jag inte ligga över 18 timmar med värkar. Då får dom snitta på en gång.

 

Nu har vi våran vackra dotter på utsidan :)

 

---

Besos